enmynta

Att jag inte bloggar betyder inte att jag skaffat ett liv utanför datorn. Oroa er inte för det! Däremot så tröttnade jag på att bara ha en kalksköldpadda i mitt akvarium (dessutom så smälte han och försvann), så jag ploppade i lite annat. Fyra sniglar/kräk/snäckor/keepers/whatever. Rosa!

De har namn också. Foki, Kissie, Kenza och Bella. Jag ser inte skillnad på dem, men det gör inte så mycket, med tanke på att jag inte ser skillnad på profilerna de är döpta efter heller.

Jag har inte ätit godis på exakt tre dygn. Inte heller chips, läsk, saft, glass, popcorn, kakor, bullar eller annat onödigt. Inte ens sockervadd. Förstår ni, tre dygn!  T R E dygn!!

Jag är inte sockerberoende, inte för fem öre. Har aldrig varit. Så jag tycker faktiskt att det är lite underligt att jag tänker på socker hela tiden. Stekte fisk förut, som i mina ögon blev till chokladkakor (fick kväljningar när chokladkakorna smakade torsk). Såg glassbilen åka förbi, och gick upp i atomer. Slickade frenetiskt på en oidentifierbar brun fläck i soffan, i hopp om att det skulle vara choklad. Tryckte upp en glassätande unge mot väggen, ylandes "Varför får du men inte jaaag?!".

Nej, just det. Sockerberoende, inte det minsta.

Jag jobbar idag, på självaste midsommar. Sedan kommer Vilhelm och vi ska ligga i soffan och titta på Cars och hoppas på att det regnar utomhus. Och så ska vi äta jordgubbstårta. Jag och Vilhelm och en långpannestor tårta. Vi behöver ingen sill!

Dagens tips, vänd inte marängbunken upp och ner förrän du är helt säker på att du verkligen vispat tillräckligt mycket.

Glad midsommar på er!

Jag fick oväntat besök idag. En backslick med rutig skjorta, ID-kort runt halsen och inställsamt leende. Försäljare alltså. Mycket trevlig, mycket medgörlig och mycket säljande helt enkelt. El sålde han.

Jag kollade upp honom på Facebook när han hade gått, mest för att se hur gammal han var och hur många vänner han hade. Född 1990, det vill säga typ 15 år yngre än han såg ut. Vad är grejen med att klä sig i rutig skjorta och kostymbrallor när man knappt tagit studenten?

Också hade han 441 vänner, troligen elsäljare allihop. Och inte att förglömma, 91 galna studentspex bilder på sig själv. Fruktansvärt roligt. Med ens kändes han lite mer som en människa, och inte bara som en säljare. Höhö, minst sagt.

Jag har något obehagligt här hemma. En kattspya.

Jag låg i sängen imorse och hörde att en av katterna spydde. Efter tio minuter av samlande och djupandning klev jag upp för att torka upp den satans spyan. Men jag hittade den inte.

Och jag har fortfarande inte hittat den. Ruskigt obehagligt faktiskt. När jag minst anar det kommer den att dyka upp som en grynig, slemmig ansamling under min fot. Jag vet det.

Jag håller på att måla om här hemma. Latte á la 2003 ska bli äggskalsvitt. Jag har i skrivande stund hållt på att måla om mitt vardagsrum i två veckor och tre dagar. Eller tre veckor och tre dagar, jag räknar inte så noga.

Jag har målat en vägg två gånger, två väggar en gång och en vägg ingen gång. Alla väggarna ska egentligen målas tre gånger var, men jag tar en sak i taget.

Vilhelms pappa, tillika min ex-sambo P, brukar sucka högt och ljudligt åt alla mina påbörjade projekt. Och när jag lämnar lägenheten utom synhåll så avslutar han mina påbörjade projekt, eftersom han vet att jag inte kommer att göra det själv i första taget (snarare typ artonde taget, om ens det). Om fem veckor och sex dagar åker jag till Blek-inge, och lämnar lägenheten obevakad ett par veckor.

Folköl i kylen, Billys i frysen och en nyckel till P kanske?

Det här inlägget är tillägnat Linda.

Jag åt Cheese Fries Royal till lunch idag. 5800 kcal, bara sådär. Smarrigt och flottigt och bakismat är aldrig fel även om jag inte druckit alkohol på åtta dagar. Och jag fattar inte hur du håller vikten? Jag gick upp minst fyra kilo bara genom att öppna den lilla lådan.

Det var bara det jag ville säga. Tack.

Nu börjar det. Under de kommande åren kommer jag att gå på tvåhundra skolavslutningar, fotbollsavslutningar, Hem & Skola-möten, föräldramöten, utvecklingssamtal (invecklingssamtal?), simskoleavslutningar. Och sommarfester. Ikväll är det sommarfest på Vilhelms dagis.

26 skräninga småbarn. Deras små bebissyskon, deras stöddiga lågstadiesyskon, pappor i IFK Sunne-heldress och mammor med tribals i svanken och kassar fulla av festis. Sedan ska vi leka lekar, sjunga sånger, klappa händerna och grilla. Vi vuxna alltså. Barnen tröttnar nog ganska fort.

Jag har ingen större lust att gå på sommarfest om jag ska vara ärlig.

Det här med könsroller blir ju nästan pinsamt ibland. Imorse gick vi upp, jag och Vilhelm. La i en tvätt i torktumlaren, satte på ett ansikte (på mig) och bytte en blöja (på honom). Sedan försvann strömmen. Bara sådär.

Vi satt på varsin stol i köket och väntade på strömmen. Och väntade, och väntade. Ringde dagis, i ett annat ärende, och jo. De hade ström. Efter en halvtimme utan ström var jag dödshungrig. Ringde Fortum och sa att de faktiskt fick fixa el åt mig nu, min brödrost funkade ju inte! Kundtjänst-Martin fnittrade lite åt mig, och sa åt mig att ringa hyresvärd-Thomas (världens bästa).

Thomas larmade vaktis, som efter en kvart kom sättandes med frukosten i mustachen och tandkräm på skjortan (jo, Samhall-vaktisar har faktiskt skjorta, fint skare va!). Han grymtade lite och tryckte på en knapp på väggen i hallen. Och vips, det blev ljust, torktumlaren började mullra, kylskåpet drog igång och mina mackor blev rostade.

Bodil, kolla knapparna i hallen. Innan du ringer Fortum, Tomas och vaktis. Det blir mindre pinsamt då.

Sambon har flyttat in nu. Han är en kalksköldpadda. Totalt död. Men han behöver ingen mat, ingen kärlek och inga regelbundna vattenbyten. Det är skönt, ansvar är inte riktigt min grej.

Jag är rädd för många saker. Höjder, grodor, hår i avloppet och döda människor. Döda människor är det jag är mest rädd för, faktiskt. Jag vet att det inte händer speciellt ofta att man hittar döda människor, men det händer ju faktiskt då och då.

Häromkvällen fick jag ett litet ryck. Panik över kommande bikinisäsong, ålderskris eller allmän överskottsenergi (vilket sannerligen inte hör till vanligheterna)? Hur som helst så bestämde jag mig för att ta en promenix. Det slutade med elljusspåret. Tre varv. Tre varv! Tre varv på elljusspåret är ungefär vad jag lyckats åstadkomma sedan jag flyttade till centrala Sunne 2007. Nu slog jag på stort, tre varv på en och samma gång.

Det gick så vansinnigt lätt att powerwalka/gå/springa! Vilken känsla, vilket underlag. Faktum är att min skräck för döda människor (och även för levande människor) gjorde viss nytta. Ett knakande träd, en kvist som bröts. Adrenalinpåslag och hyperventilering, jäklar vad det gick!

Kolhydrater, fotriktiga skor, linnen från Casall, flashig stegräknare och flashigare pulsmätare. Överskattat! Adrenalin och ren och skär skräck är vad som gäller.

Om ni någon gång får för er att skriva en presentation. Så lär er för fan att använda punkt, styckesindelning och stor bokstav i början på varje mening.

Dagens pannkaka; "jag är en kille som är 22 år som bor i falkenberg jag gillar att spela gitarr träna festa och samla på frimärken jag är väldigt charmig och ganska smart och intellektuell och svensk jag har bott i sverige i hela mitt liv men behärskar inte riktigt det svenska språket ändå men jag tycker inte att det gör så mycket jag har gröna ögon och är nästan två meter lång och har sex magrutor som jag fixat genom att göra hundraåtta situps framför glamour varje förmiddag".

Jag har gjort små ändringar i citatet, dock inga ändringar som försämrar texten ytterligare. Undrar om det finns människor som pratar sådär också? Vilken enorm lungkapacitet de isåfall måste ha.

Från ett par hundra besökare dagligen, till typ två. Eller tre. Befriande, på något underligt sätt! Som en omstart. Rent, snyggt och städat.

I helgen knäppte det till, eller snarare small till. POFF! Allt på en gång, solen, värmen, åskskurarna, äppelblommen, maskrosorna, alkoholisterna på bänkarna och solbrännan som inte är brun utan snarare lysande röd. I like it. Än så länge. Om en vecka kommer jag att bröla omkring, BRÖÖÖL, och med drömmande blick längta efter höstrusket.

Höstrusk. Det låter faktiskt ganska lockande. Men först ska jag premiärbada, bli om möjligt ännu rödare och sedan ska jag åka till Blekingeland.

Prestationsångest stavas det. P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t. Eller möjligen skrivkramp. Att skriva när man inte vill eller inte har lust blir inte bra. Det är som att hoppa från högsta avsatsen på hopptornet fast man i själva verket inte vill. Men man vill ju inte vara klassens tönt, och hoppar alltså ändå. Och landar rakt på det vita, dallrande magflubbet. SPLASH!! Och ovanpå det, förtjusta skrattsalvor.

Skrivkramp kan också jämföras med aktiviteten Runka bulle. För er som inte spelar grabbiga lagsporter, och alltså inte vet vad denna lek går ut på kan läsa en närmare beskrivning här. Ja, som skrivarkramp. Man vill, vill, vill men lyckas inte. Det blir dåligt, det blir ingen fjong på det hela eller så blir det inte alls. Och då får man skämmas, be om ursäkt till alla som väntat och sedan vackert äta upp bullen medan hedern far åt skogen.

Det är därför jag startat en ny blogg. En ny blogg utan massa läsare som väntar och väntar. Inte för att jag inte tycker om mina läsare, för det gör jag. Utan mest för att jag ska få äta min bulle ifred.

Att rensa kattlådan på morgonen, för att sedan tvåla in händerna och skölja av dem är ren rutin. Att sedan blaska av ansiktet med kallt vatten för att vakna, lite åtminstone, går också på rutin. Ibland brister man i rutinerna, och glömmer att skölja händerna mellan intvålandet och avblaskandet och ögongnuggandet. Som idag. Att få mängder med tvål i ögonen gör inte att morgonhumöret förbättras. Det gör inte heller att man blir mindre rödögd och grusig i ögonvråarna, snarare tvärtom.

Det får mig att tänka på den där morgonen för flera år sedan. Den morgonen som min skräck för långbeningar uppkom. Långbeningar är alltså sådana där långbenta spindlar med en liten, liten ärta till kropp.

När jag klev över tröskeln i badrummet den där morgonen konstaterade jag att det satt en långbening på handduken, men la inte så stor vikt vid det. Satte på kranen. Löddrade in ansiktet och blaskade av med massa kallt vatten, på ren rutin. Sträckte mig efter handduken och gnuggade ordentligt i hela ansiktet för att få bort allt vatten.

Tittade mig i spegeln och konstaterade att handduken nog var smutsig. Att jag hade små, smala strån i ansiktet. Små, smala strån som fortfarande sprattlade.

Ungefär så kändes det när jag gnuggade ögonen med tvål imorse. Ont gjorde det, det sved som satan, men jag var åtminstone lycklig över att det bara var tvål.