enmynta

Att rensa kattlådan på morgonen, för att sedan tvåla in händerna och skölja av dem är ren rutin. Att sedan blaska av ansiktet med kallt vatten för att vakna, lite åtminstone, går också på rutin. Ibland brister man i rutinerna, och glömmer att skölja händerna mellan intvålandet och avblaskandet och ögongnuggandet. Som idag. Att få mängder med tvål i ögonen gör inte att morgonhumöret förbättras. Det gör inte heller att man blir mindre rödögd och grusig i ögonvråarna, snarare tvärtom.

Det får mig att tänka på den där morgonen för flera år sedan. Den morgonen som min skräck för långbeningar uppkom. Långbeningar är alltså sådana där långbenta spindlar med en liten, liten ärta till kropp.

När jag klev över tröskeln i badrummet den där morgonen konstaterade jag att det satt en långbening på handduken, men la inte så stor vikt vid det. Satte på kranen. Löddrade in ansiktet och blaskade av med massa kallt vatten, på ren rutin. Sträckte mig efter handduken och gnuggade ordentligt i hela ansiktet för att få bort allt vatten.

Tittade mig i spegeln och konstaterade att handduken nog var smutsig. Att jag hade små, smala strån i ansiktet. Små, smala strån som fortfarande sprattlade.

Ungefär så kändes det när jag gnuggade ögonen med tvål imorse. Ont gjorde det, det sved som satan, men jag var åtminstone lycklig över att det bara var tvål.