Kramp och bullar.
Prestationsångest stavas det. P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t. Eller möjligen skrivkramp. Att skriva när man inte vill eller inte har lust blir inte bra. Det är som att hoppa från högsta avsatsen på hopptornet fast man i själva verket inte vill. Men man vill ju inte vara klassens tönt, och hoppar alltså ändå. Och landar rakt på det vita, dallrande magflubbet. SPLASH!! Och ovanpå det, förtjusta skrattsalvor.
Skrivkramp kan också jämföras med aktiviteten Runka bulle. För er som inte spelar grabbiga lagsporter, och alltså inte vet vad denna lek går ut på kan läsa en närmare beskrivning här. Ja, som skrivarkramp. Man vill, vill, vill men lyckas inte. Det blir dåligt, det blir ingen fjong på det hela eller så blir det inte alls. Och då får man skämmas, be om ursäkt till alla som väntat och sedan vackert äta upp bullen medan hedern far åt skogen.
Det är därför jag startat en ny blogg. En ny blogg utan massa läsare som väntar och väntar. Inte för att jag inte tycker om mina läsare, för det gör jag. Utan mest för att jag ska få äta min bulle ifred.
Skrivkramp kan också jämföras med aktiviteten Runka bulle. För er som inte spelar grabbiga lagsporter, och alltså inte vet vad denna lek går ut på kan läsa en närmare beskrivning här. Ja, som skrivarkramp. Man vill, vill, vill men lyckas inte. Det blir dåligt, det blir ingen fjong på det hela eller så blir det inte alls. Och då får man skämmas, be om ursäkt till alla som väntat och sedan vackert äta upp bullen medan hedern far åt skogen.
Det är därför jag startat en ny blogg. En ny blogg utan massa läsare som väntar och väntar. Inte för att jag inte tycker om mina läsare, för det gör jag. Utan mest för att jag ska få äta min bulle ifred.
En morgon.
Att rensa kattlådan på morgonen, för att sedan tvåla in händerna och skölja av dem är ren rutin. Att sedan blaska av ansiktet med kallt vatten för att vakna, lite åtminstone, går också på rutin. Ibland brister man i rutinerna, och glömmer att skölja händerna mellan intvålandet och avblaskandet och ögongnuggandet. Som idag. Att få mängder med tvål i ögonen gör inte att morgonhumöret förbättras. Det gör inte heller att man blir mindre rödögd och grusig i ögonvråarna, snarare tvärtom.
Det får mig att tänka på den där morgonen för flera år sedan. Den morgonen som min skräck för långbeningar uppkom. Långbeningar är alltså sådana där långbenta spindlar med en liten, liten ärta till kropp.
När jag klev över tröskeln i badrummet den där morgonen konstaterade jag att det satt en långbening på handduken, men la inte så stor vikt vid det. Satte på kranen. Löddrade in ansiktet och blaskade av med massa kallt vatten, på ren rutin. Sträckte mig efter handduken och gnuggade ordentligt i hela ansiktet för att få bort allt vatten.
Tittade mig i spegeln och konstaterade att handduken nog var smutsig. Att jag hade små, smala strån i ansiktet. Små, smala strån som fortfarande sprattlade.
Ungefär så kändes det när jag gnuggade ögonen med tvål imorse. Ont gjorde det, det sved som satan, men jag var åtminstone lycklig över att det bara var tvål.
Det får mig att tänka på den där morgonen för flera år sedan. Den morgonen som min skräck för långbeningar uppkom. Långbeningar är alltså sådana där långbenta spindlar med en liten, liten ärta till kropp.
När jag klev över tröskeln i badrummet den där morgonen konstaterade jag att det satt en långbening på handduken, men la inte så stor vikt vid det. Satte på kranen. Löddrade in ansiktet och blaskade av med massa kallt vatten, på ren rutin. Sträckte mig efter handduken och gnuggade ordentligt i hela ansiktet för att få bort allt vatten.
Tittade mig i spegeln och konstaterade att handduken nog var smutsig. Att jag hade små, smala strån i ansiktet. Små, smala strån som fortfarande sprattlade.
Ungefär så kändes det när jag gnuggade ögonen med tvål imorse. Ont gjorde det, det sved som satan, men jag var åtminstone lycklig över att det bara var tvål.
