Kramp och bullar.
Prestationsångest stavas det. P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t. Eller möjligen skrivkramp. Att skriva när man inte vill eller inte har lust blir inte bra. Det är som att hoppa från högsta avsatsen på hopptornet fast man i själva verket inte vill. Men man vill ju inte vara klassens tönt, och hoppar alltså ändå. Och landar rakt på det vita, dallrande magflubbet. SPLASH!! Och ovanpå det, förtjusta skrattsalvor.
Skrivkramp kan också jämföras med aktiviteten Runka bulle. För er som inte spelar grabbiga lagsporter, och alltså inte vet vad denna lek går ut på kan läsa en närmare beskrivning här. Ja, som skrivarkramp. Man vill, vill, vill men lyckas inte. Det blir dåligt, det blir ingen fjong på det hela eller så blir det inte alls. Och då får man skämmas, be om ursäkt till alla som väntat och sedan vackert äta upp bullen medan hedern far åt skogen.
Det är därför jag startat en ny blogg. En ny blogg utan massa läsare som väntar och väntar. Inte för att jag inte tycker om mina läsare, för det gör jag. Utan mest för att jag ska få äta min bulle ifred.
Skrivkramp kan också jämföras med aktiviteten Runka bulle. För er som inte spelar grabbiga lagsporter, och alltså inte vet vad denna lek går ut på kan läsa en närmare beskrivning här. Ja, som skrivarkramp. Man vill, vill, vill men lyckas inte. Det blir dåligt, det blir ingen fjong på det hela eller så blir det inte alls. Och då får man skämmas, be om ursäkt till alla som väntat och sedan vackert äta upp bullen medan hedern far åt skogen.
Det är därför jag startat en ny blogg. En ny blogg utan massa läsare som väntar och väntar. Inte för att jag inte tycker om mina läsare, för det gör jag. Utan mest för att jag ska få äta min bulle ifred.
Kommentarer
Trackback
